Hur vi klarar av ett långdistansförhållande
Tänkte skriva lite om hur jag och min pojkvän faktiskt klarar av att ha ett långdistansförhållande i två år när vi båda är från olika länder och pratar olika språk.
Jag tycker det är sjukt viktigt att verkligen ha planer med sin partner i ett förhållande så man inte bara är "fast" och vet inte hur man ska komma vidare eller vilket steg man ska ta näst. Jag och min pojkvän har till exempel alltid vetat när nästa gång vi ska träffas är osv för vi pratar om det. Om han kommer hit så planerar vi innan det när vi ska träffas NÄSTA gång efter det, för att vi ska ha planer med varandra så vi vet. Andra planer som är viktiga är ju att faktiskt planera framtiden med varandra. Hur ska man göra med distansen, vem ska till vem, när och hur man vill att framtiden ska vara. Jag och Christian är väldigt eniga om hur vi vill ha det. Jag vill absolut inte bo kvar i Sverige, har alltid velat flytta härifrån så för oss var det inte svårt att prata om vem som flyttar till vem. Vi har även planerat framtiden för när jag bor där. Vi bor hos hans föräldrar (som är väldigt snälla om det) till vi båda har nog med pengar och jag har ett jobb så vi har råd. Vi vill flytta hemifrån om ett år senast till vår egen lägenhet och året efter har vi planerat att köpa en hundvalp(!!).
En annan sak som är väldigt viktigt är ju kommunikation. Jag och Christian har lärt oss det från allra första början, vi vill verkligen veta vad som händer just NU hos varandra, vi skriver säkert mer än 100 meddelanden om dagen plus att vi även pratar på Facetime/skype. Vi är väldigt noga med att berätta olika händelser som händer under dagen om det är något roligt eller mindre roligt och vi delar med oss av varandras liv. Utan vår kommunikation tror jag inte vi skulle klara två år i ett långdistansförhållande. Vi skypar varje kväll vi sitter vid datorn, vi skriver till varandra när han är på jobbet och så vidare. Men det är viktigt att man inte känner sig pressad till att skriva mycket under dagen, vissa gånger blir det mer och vissa mindre och det finns säkert personer som verkligen behöver en liten paus för att bara vara själv. Min och Christians paus är till exempel när han är ute med vänner eller något sådant. Vi skriver fortfarande några sms men vi skypar inte och jag brukar ha "egentid" då eller vara med mina vänner haha.
Har ni sett avsnittet av How I Met Your Mother när Ted förklarar hur Lily och Marshall vill veta allt om varandra under hela dagen? det är typ jag och min pojkvän haha!
Ännu en sak är att man måste kunna lita på varandra och inte ljuga. På grund av att jag och Christian skriver så mycket med varandra, även när vi festar osv så är det lätt för oss att lita på varandra. vi berättar allt som händer till varandra och när vi är hemma igen efter att ha varit ute. Jag tror att det är ganska vanligt att man kan vara lite orolig och speciellt i långdistansförhållanden men det är bara normalt.
Den sista saken jag kan tänka på är just alla "hejdå:n" och att man måste försöka vara positiv. De senaste gångerna har jag och min pojkvän verkligen räknat ner alla gånger vi har hejdå och igår var det sista gången på det här sättet. Jag grät betydligt mycket mer första gången vi sa hej då (på flygplatsen, hela 2,5 timme på tåget hem, på bussen hem och när jag var hemma) än nu då jag grät några tårar och sen var det över på grund av att jag vet att det är mindre än en månad tills jag flyttar dit. Alla hejdå:n är jobbiga men försök att se det på den positiva sidan, ett mindre hejdå för varje gång.
första gången jag flög till Tyskland, andra gången vi träffades.
